Pust och stön!

Jag vaknade för lite drygt en timma sedan och hade svårt för att andas. Jag sträckte min vana trogen handen mot sängbordet, för att greppa min inhalationsmedicin Oxis som står där. Ja, jag får säga stod där! För denna morgon så gjorde den inte det. Jag vevade runt med handen lite i panik både ovanpå och under bordet och kastade till slut huvudet över sängkanten för att bara konstatera är den inte står där den brukar. Jag drog mig snabbt till minnes hur jag i lördags när jag storstädade sovrummet upptäckt att den Oxis som stod där hade blivit för gammal och därför tagit ner den. Men jag glömde att ta upp en ny.

Nu låg jag där i sängen och kippade efter luft. Inget annat råd fanns än att kliva upp och börja den mödsosamma vandringen ner till räddningen medicinskåpet på toaletten. Till min fasa så upptäcker jag att kartongen som från början är fylld med tre stycken Oxis nu är tom. Hur jag än skakar den och försöker med någon trollformel, så kommer den att förbli tom. Paniken blir än större. Drar mig ut till hallen och sliter fram handväskan och när jag öppnar den och vevar runt med handen i den också, så kan jag inte hitta min medicin.

Jag plöjer med händerna genom fickorna på mina olika ytterkläder som hänger där. Och när jag kommer till vinterjackan som jag inte än hängt undan för sommarförvaring, så känner jag något välbekant. En våg av lättnad sköljer genom min kropp när jag sliter av höljet och skruvar fram första dosen och drar i mig den. Någon djupare inandning orkar jag inte med första gången, men jag känner ändå att det verkar. Jag drar i mig dos nr två och nu kommer jag betydligt djupare.

Efter några minuter sittande på hallbänken känns det bättre. Men jag har fortfarande ont i luftvägarna. Jag inser att besöket hos lillebror med familj nog ställt till det lite för mig. De har en lite söt Lhasa apso fröken vid namn Estrella, som jag inte riktigt tål. Just denna hundras är mycket restrektiva med vem de släpper in i sitt liv. Hon har absolut inte haft något större behov av att stifta bekantskap med mig. Utan har med vaggande gång dragit sig undan upp på vinden så fort vi visat oss innanför dörrarna hos dem. Jag brukar sitta på en kökstol när jag är hos dem och inte röra mig runt i huset så mycket och jag brukar klara det med lite extra medicin.

Igår kom denna urgulliga hund och mötte oss i dörren och för första gången visade hon glädje över att se oss. Mina fötter slickade hon och vi alla skrattade lite åt förkärleken hon visade mig. Jag kunde ju inte avstå från att böja mig ner och klappa henne lite. Min älskade make satt och morrade åt mitt beteende och bad mig backa undan. Men bara en lite kli till..

Det blev lite extra medicin Oxis och Betapred. Och jag måste säga att det kändes rätt bra när jag kom hem igår kväll. Men i morse slog kroppen tillbaka..

När jag reste mig upp från hallbänken och gick in i köket så vad hittade jag på köksbordet om inte Oxisen som jag användt innan jag gick och lade mig igår. Hade bara minnet funkat som det ska, så hade jag sluppit några minuters panik. Nu ska jag bära upp den ena tuben och den andra jag hade i jackfickan ska ner i handväskan. Inga fler sådana här obehagliga uppvaknande vill jag vara med om.

Ha en riktigt fin dag mina vänner!